Dags igen för MÖP-måndag. Med Armeniens förlust i Nagorno-Karabash 2020 är självmordsdrönare på allas läppar. I sig är inte system med fjärrbekämpning något nytt, men kanske har vi aldrig fått se en kvalificerad motståndare bli utsatta för dessa på ett så brutalt vis. Hur skulle ett krig där bägge parter har tillgång till moderna vapensystem för fjärrbekämpning kunna se ut? Vi pratar nu om hyperkriget.
 |
| Måltavla? |
Som bekant förbereder vi oss (iaf Sverige) alltid för att utkämpa förra kriget, och riskerar därför vara hopplöst efter både tekniskt och doktrinärt. Ibland kan man få uppfattningen om att vi är på Armeniens nivå och fortfarande tänker oss ett konventionellt krig som tredje världskriget skulle utkämpats.
Armeniens förlust i Nagorno-Karabash berodde inte bara på teknisk underlägsenhet - eller snarare oförmåga att kunna motverka nya vapensystem - utan var också en förlust på det operativa planet där Azerbajdzjan helt enkelt var bättre. Det är också angriparens fördel - man angriper bara när man anser att man kan uppnå sina mål, och angreppet var ingalunda improviserat.
Förenklat kunde man annars säga att kriget handlade om gammal sovjetisk inflexibel doktrin och utrustning mot modern västerländsk doktrin och utrustning, även om Azerbajdzjan kanske inte i sig bör kallas västerländska.
Ryssland har redan tidigare fjärrbekämpningsförmåga, främst baserad på deras massiva artilleri, inklusive pansarvärnsgranater på sitt sätt motsvarande exempelvis svenska Bonus eller Strix. På några minuter ska man bland annat utplånat en hel ukrainsk mekaniserad bataljon när man inledde det reguljära anfallet in i sydöstra Ukraina.
Ovanpå detta finns nu drönare (UAV eller RPAS, men vi kallar dem drönare för enkelhetens skull), om än kanske inte i svenska försvaret i någon större utsträckning. Tillsammans med system för fjärrbekämpning - oavsett om det är självmordsdrönare, artilleri, pansarvärnsrobotar som inte längre behöver fri sikt till målet som Spike NLOS och ER eller brittiska Brimstone, glidbomber släppta från flygplan 150 km bort, kryssningsrobotar eller andra system - så har drönarna öppnat upp för att göra slagfältet mycket dödligt för särskilt prioriterade mål som olika former av fordon eller tunga vapensystem. Detta i väntan på att ännu inte införda motmedel förbandsatts. Att det kan finnas aktiva system som kan skydda t ex stridsvagnar innebär inte att de faktiskt finns på plats. För svensk del skulle det säkert ta minst 10-15 år att införa dessa om vi får pengar till det. Att maskera signaturer så man inte upptäcks har snarare blivit allt svårare i dagens allt mer digitaliserade slagfält, där emissioner gör att allt kan ses.
Det gamla talesättet what can be seen can be killed gäller inte längre. Eller har snarare utökats till everything can be seen and therefore killed. Men vad skulle hända om två länder med denna tekniska utrustningsnivå skulle hamna i konflikt med varandra? Hur ser hyperkriget ut?
Så hur ska ett krig mellan jämlikar föras när allt kan dödas.
Kanske är Rysslands krig i Ukraina en ledtråd, då parterna är relativt tekniskt jämbördiga. Ställningskriget är tillbaka.
Fast i hyperkriget måste man hålla avstånd till motståndaren. Kanske blir ingenmans land mellan partnernas stridsställningar flera mil brett?
Där inne utkämpas robotarnas krig, där man försöker nedkämpa motståndarens drönare innan de kommer så långt fram att de kan göra målobservationer av stridsställningarna och leda in fjärrbekämpning.
På marken i denna nya stridszon rör sig inga pansarfordon, utan bara spaningsförband, jägarförband och specialförband till fots, med all form av emitterande utrustning avstängd för att inte röja sin närvaro. Kanske kan man även ha IR-skyddande utrustning för dessa små enheter, medan de under drönarnas och luftförsvarets kamp uppe i luften försöker ta sig fram för att kunna leda in fjärrbekämpning mot motståndarens positioner. För desssa elitförband blir det snarare en tillbakagång till enklare system. Kanske inte ens rödpunktssikten - i princip allt som är batteridrivet kan ge ifrån sig emissioner. Utan all form av elektrisk och elektronisk utrustning inklusive gruppradio, slås på först när man ska leda in fjärrbekämpning av motståndaren. Och då bara kort, innan man sedan måste omgruppera.
Traditionellt motoriserat infanteri, mek och pansar, har förvandlats till måltavlor och blir lika föråldrade som slagskeppen var under andra världskriget, drömmande om att faktiskt komma så nära motståndaren att man kan öppna eld. Annat än med sina Spike NLOS ER förstås.
Man ska inte heller underskatta hur demoraliserande det kan vara att bli nedkämpad eller se sina vänner bli dödade av en motståndare man aldrig ens kommer inom en mil från. Att du när som helst kan bli dödad, utan att ens vara i stridslinjen, för stridslinjen har förvandlats till en flera mil djup zon.
Man höll fast vid slagskeppen fram till andra världskriget. Det var först då det blev helt uppenbart hur föråldrat vapensystemet hade blivit i flygets ålder. På samma vis kan det bli med stridsvagnarna i drönarnas ålder. Men först krävs det facit. Militär är på goda grunder rätt konservativa i fred, men darwinismen i krig är brutal. Och vi har ännu inte fått uppleva hyperkriget och förhoppningsvis slipper vi det.
De slagskepp USA behöll fram till kalla kriget slut utrustades till kryssningsrobotplattformar. Kanske samma öde som kommer möta stridsvagnar och stridsfordon framöver. Man blir robotplattformar med en kanon kvar av sentimentala skäl och utifall att man någon gång faktiskt skulle komma så nära motståndaren att man kan öppna direkt eld. Ett fåtal ovanliga och legendariska sammandrabbningar, likt en handfull sjöslag under andra världskriget.
Men även Azerbajdzjan hade stridsvagnar i kriget i Nagorno-Karabach. Frågan är bara om de faktiskt någonsin bekämpade motståndarens stridsvagnar med direkt eld eller om de bara användes för att med sin närvaro ta terräng motståndaren redan flytt från ...
Jag vet att likt för slagskeppen så kommer med goda argument många argumentera för stridsvagnens fortsatta framtid, precis som för slagskeppen. I värsta fall kommer angriparen att ha både fjärrbekämpning, drönare och stridsvagnar, medan svenska drönare kan räknas kort och ingalunda är allerstädes närvarande, utan en nischad specialförmåga, och Sverige förberett sig för förra kriget. Eller kanske räcker det med lätta luftlandsatta förband, utrustade med mängder med självmordsdrönare för att slå ut svenskt pansar innan de ens hunnit nå fram till brohuvudet?
Kriget kommer med facit. Vi får hoppas att Sverige då har alla rätt, eller iaf fler rätt än angriparen.