"Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal." - Thåström
Min författarkollega Thomas Eriksons populärvetenskapliga bok
Omgiven av idioter har nyss släppts i en nyåtgäva. Även om du råkar vara en "blå" person ointresserad av andras känslor och
touchy-feely stuff eller en "röd" alfahanne/alfahona som skiter i vad andra tycker och inte är rädd för att berätta det, så borde du faktiskt läsa denna succébok.
Den suveräna titeln kan sägas vara ironisk, vilket också framgår av Eriksons introduktion. Den största idioten kanske inte är alla andra, men så är undertiteln också "hur man förstår dem som inte går att förstå".
I grunden handlar det om en populärvetenskaplig sammanfattning av PU Profilanalys, inom vilket Thomas Erikson är konsult.
Enkelt förklarat har man delat in oss i fyra grova personlighetstyper, den "blå" analytiske introverten, den "röde" dominante ledartypen, den "gröna" stabila försiktiga klippan eller världens bästa kompis och den "gula" inspirerande optimistiska extroverta underhållaren.
I verkligheten är det förstås få som är 100% av en av dessa färger och de allra flesta har i själva verket två färger, där den ena är större än den andre. Med fyra gånger fyra färger landar man i sexton personlighetstyper, vilket är i linje med Myers-Briggs personlighetstyper. Så ligger också just Jung till grund för både denna typ av profilanalys, såväl som Myers-Briggs.
Den vanligaste Myers-Briggstypen här på bloggen
var 2012 åtminstone den annars så vanliga känslolösa roboten och analytikern INTJ. Min tolkning är att det är en "blå" person kombinerat med en "blå", dvs i princip 100% blå utan någon stark sekundär typ. Även om det kan vara jobbigt och kännas helt onödigt för "blåa" att läsa en bok som handlar om hur man umgås och kommunicerar med idioter (alla som inte är INTJ eller blå-blå), så är Eriksons bok faktiskt riktigt läsvärd. Som blå inser ni rent rationellt att det kan vara bra att kunna kommunicera och umgås med andra ibland, om inte annat via jobbet. Och står det i en bok, så måste det vara korrekt. Om inte annat kan ni lära er att "fejka" när det behövs och uppföra er som folk när det rent rationellt faktiskt vore bra att göra det.
Exempel på kända personers färger finns förstås i boken, t ex de röda Fredrik Reinfeldt och Göran Persson, som lärt sig fejka för att verka lite statsmannamässiga.
"I både Fredrik Reinfeldts och Göran Perssons fall är det ganska intressant att studera hur de båda lärt sig att uppträda, lugnt och sansat, och jämföra med hur de i sina [röda] grundbeteenden egentligen fungerar. [... några kapitel senare] Fredrik Reinfeldt kan man ju tro är blå, men det är spelat."
Eriksons bok är lättläst, underhållande och blandar enkel teori med konkreta självupplevda exempel, såväl som hypotetiska frågeställningar, indelat i delar som styrkor och svagheter, kroppsspråk, verbal och skriftlig kommunikation, hur man framför kritik, matchning i arbetsgrupper, vad de blir förbannade respektive stressade av mm. Är man bara intresserad av självkännedom kan man läsa det som handlar om sin egen primära "färg" och upptäcka att det är kusligt korrekt. Är du intresserad av hur du ska hantera en enskild medarbetare, chef eller kanske rent av en sängpartner, så kan du koncentrera dig på att läsa om dennes färg.
Eller så läser du hela boken. För det här är riktigt, riktigt bra. Och det säger jag trots att ni antagligen kan gissa vilken färg jag har...
Boken kan egentligen rekommenderas till alla vuxna människor - inte bara ledare, egna företagare och andra som behöver hantera människor professionellt, även om man egentligen inte vill. Även den röda alfan har en del att vinna på att tona ner sig ibland för att inte uteslutas ur vissa sammanhang och gå miste om värdefull information.
Så sluta uppföra dig som en idiot och lär dig att förstå dem som inte går att förstå. Se nu bara inte till att använda kapitlet om vad som stressar olika personlighetstyper till att bränna ut din chef...
