Kübler-Ross modell för sorgearbetet vid dåliga nyheter verkar gå utmärkt att tillämpa på folks reaktioner kring klimatförändringar, vetenskapen bakom dessa, samt politiken. En möjlig uppdelning i var olika grupper befinner sig på den femgradiga skalan följer nedan.
 |
| Smältande inlandsis på Grönland. |
När man nås av dåliga nyheter eller oönskade besked reagerar folk ofta enligt Kübler-Ross sorgemodell, dvs stegen förnekelse-ilska-förhandling-depression-acceptans. Dessa steg kan olika personer gå igenom olika fort, och man kan även kliva fram och tillbaka mellan stegen innan man slutligen når acceptans.
Vetenskapen och datat kring klimatförändringarna är entydig, och det är därför intressant hur personer som normalt är väldigt noga med vetenskap, fakta och rationalitet, blir som små barn när man diskuterar klimatförändringar.
1. Förnekelse - klimatförändringsförnekarna/haveristerna. I första fasen hittar man de som ägnar sig åt hysteriskt klimatförändringsförnekelse. De har ännu inte gått vidare.
2. Ilska - politikerhatarna. De som gått vidare från förnekelsefasen hittas här. De uttrycker ilska kontra politikerna, rent av hat, för den politik som föreslås. Viss nivå av förnekelse finns kvar, men framför allt så letar de syndabockar.
3. Förhandling - miljöpartisterna. Förhandlingsfasen är den mest komplexa som jag ser det. Man försöker hitta på olika sätt att komma ur härvan. I fallet klimatet finns ett helt parti här, och det mesta av politiken. "Om vi bara ..."T ex "om vi subventionerar elcyklar", blir ett typiskt exempel på förhandling, där man tror olika åtgärder kan stoppa klimatförändringar eller ens minska CO2-utsläppen, som förra året ökade med nio hela Sverige. I en sorts naiv optimism tror man att någon form av ritual (politik) ska göra någon som helst skillnad.
4. Depression - nihilisterna. Här finner man de som accepterar realiteten i klimatförändringarna, men skiter i dem. Allt är skit, alla kommer ändå dö, inte mitt problem. Inte speciellt produktivt, men ett steg till acceptans.
5. Acceptans - realisterna. Här finner man de som accepterar att klimatförändringarna existerar, inte går att hindra, och det enda vi som modernt samhälle kan göra är att anpassa oss till denna verklighet. Vilket inkluderar att inte tillåta byggnation i låglänta områden med översvämningsrisk, inte plantera monokulturell granskog etc.
Ja, förnyelsebara energikällor och i synnerhet kärnkraft behöver vi fortfarande bygga, även om man accepterar klimatförändringarna. Anledningen till det är att de fossila bränslena är ändliga (peak oil, gas & coal), så vi måste anlägga tillräckligt mycket förnyelsebar energi och kärnkraft för att klara minskningen av tillgången till fossila bränslen utan att det ger allvarliga konsekvenser för välstånd och världsekonomi. Men de kommer inte stoppa klimatförändringarna. Även trots peak oil, peak gas och peak coal kommer vi antagligen inte vara tillbaka på 1990 års utsläpp förrän år 2050, om så alla peakar skulle inträffa idag. Och till 2050 kommer de fortsatta CO2-utsläppen fortsätta öka klimatförändringarna. De kommer inte gå bakåt bara för att utsläppen om 30 år går ner till 1990-års Kyotoavtalsnivåer.
Sedan finns det icke-linjära effekter och processer, som kan skynda på effekterna, t ex om havsnivån höjs så mycket att Rossisen i Antarktisk flyter över sin hindrande bergsklack och snabbt glider ut i havet. Då åker vattenytan globalt upp ett antal meter på kort tid. Eller om uppvärmningen gör att tundran i Alaska och norra Sibirien släpper, så massiv organisk nedbrytning påbörjas av tundrans tjocka lager av död biomassa och enorma mängder CO2 och metan frigörs till följd av detta.
Vi behöver anpassa oss till fortsatta klimatförändringar, inte ägna oss åt ritualer som lurar folk att tro att vi kan stoppa processen. Politiken behöver alltså riktas in på hanteringen av klimatförändringarnas konsekvenser, inte på att hindra dem. Det första kan vi göra, det andra kan vi inte.
